BorgHansen

Ögonblick.Höstrusk och regn verkar aldrig ta slut. Vips så försvann ljuset redan vid klockan fyra. Paniken sitter fortfarande i att så fort det mörknar är dagen slut. Dock inte denna delen av året. Kyligt och onödigt mörkt. En man med svart lång kappa traskar rakt över gatan som saknar övergångsställe och håller därav på att bli påkörd. Försöker sätta mig in i hur han tänker eller om han just tänkte alls. Mycket folk ute på stan både barn och vuxna och mataffärerna är fulla med folk och klirrande systempåsar.

 

När jag hämtar ut mitt paket fjorton kö nummer senare så slår det mig att det är Halloween. Smart. G odmorgon. Tacka Gud för port-telefoner. Husägare är inte lika lyckligt lottade. Minns inte riktigt att vi som barn knackade så onödigt mycket på dörrar på den tiden. Vi klädde mest ut oss och vandrade runt som de andra. Vi hade då inga enorma påsar med godis som vi samlade på oss inte. Om minnet inte sviker mig. Godiset kom endast via påskbrev. Egentligen. Hela grejen. Man knackar på dörren och vill ha godis och belöning för att man klätt ut sig och går runt och tigger?

 

Men jag missar nog poängen. Den finns nog där. Någonstans i mörkret. När jag beställer mat så dånar en lycklig 18 åring runt i sin baslåda med tillhörande S80. Några minuter senare står han längre bort på parkeringen ensam och väntar på att bli uppmärksammad och omtyckt med ett lite nervöst kroppsspråk darrandes med en cigg i handen. En nyfiken Ungdom och en Eftertänksam Tant. Osynligt hand i hand en kväll som denna. 

 

Stormen Simone kom inte så långt upp på västkusten som de trodde. Var mest mellan Malmö och kusten upp till Falkenberg/Varberg som jag har förstått. Dock blåste det mer än vanligt och mycket regn. Inställd träning på klubben igår. Även om stormen inte blev lika stark som det påstod så vet man faktiskt inte förväg så det var mest i förebyggande syfte. Någon kan skada sig eller fastna på vägen tex osv. Tråkigt just på World Judo Day men vi har ju hela året kvar att träna vidare på.

 

Idag är det redan femton år sedan Backabranden i Göteborg. Tiden går så himla fort. Diskoteksbranden som startade strax innan midnatt minns man starkt när det kom ut genom nyheterna. Där 63 stycken ungdomar miste livet och 200 skadades. Att man pressade in 375 ungdomar mellan 12-25 år i en lokal som max fick rymma 150 personer, dessutom på tredje våningen. I slutändan kom polisen fram till att branden var anlagd pga att fyra personer mellan 17-19 år nekades att komma in. Det fick mellan 6-8 års fängelse och sluten ungdomsvård. Mina tankar går idag till dem som omkom i branden och anhörigas sorg över sina förlorade barn och syskon. Fruktansvärt sätt att dö på! Samt de som klarade sig men får men för livet både fysiskt och psykiskt. Sen dess så har det satt sig i huvudet på mig att ofta kolla var nödutgångar finns osv. Samt dessa ställen där dörren öppnas innåt istället för utåt. Bara en sådan liten sak kan avgöra om man kommer ut eller inte.Hur minns du branden?

 

 

 

 

 

 

 

Riktiga regnskurar och konstant imma på bilrutan. Tankmätaren lyser såklart. Att tanka blien var inte lätt i det här vädret. Dränktes. Och så fort när man kommer innanför dörren så slutar det att regna.Som om det vore uträknat. Knät värker och jag förbereder inför morgondagen. En weekend i Stockholm blir det. Mitt i alla tankar och måsten läser jag nyheter och reflekterar över vad dagen har att erbjuda genom aftonbladet. Fara för att äta kyckling, bortrövad flicka ej saknad av någon och prinsen av England döps i Dianas kapell. Diverse arbetsolyckor nämns och den fruktansvärda sexfilms domen upprör fortfarande. Mest spännande är dock nyheten att de har valt de två huvudkaraktärerna till filmatiseringen av "50 shades of grey".Överlycklig.Ska bli spännande att se vad de tar med av boken in i filmens värld. Det är något jag ser fram emot.

 

Frisk luft och med solen i ansiktet större delen av vägen. Dock tar sig inte strålarna igenom kylan till min kind. Nåväl, man ska vara nöjd med att det inte regnar. Löven har stort sett invaderat varje väg, gångbana och skogsbryn runt om mig. På vissa ställen vadar man medans i andra bara några ynka lövfall. Nyheter och prat ljuder i hörlurarna. Spanar villkorslöst i omgivningen. Hästar betar och ett tidigt barndomsminne dyker upp. Drömmen om en egen häst. Och där står plötsligt den ideala bilden av hästen i hagen bredvid mig. Svart valack med vit stjärn som betar villkorslöst.

 

Ler en stund för mig själv. Inte för att jag just då hade någon verklig plan för var jag skulle förvara hästen lika väl som vart jag skulle få alla dessa pengar ifrån. Bara drömmen inom mig. Räckte ändå gott och väl med ridskole-åren som mindre då hästar är ett väldigt kostsamt och tidskrävande. Beundrar dessa som brinner för detta och får det att funka i vardagen trots allt annat som arbete familj barn osv. Stunden när du klickar med en häst driver dem nog. Underbara djur, man ska bara förstå sig på dem så märker man. När jag når skuggan på vägen vaknar jag ur mina tankar. Hundägare och atleter rör sig förbi, upptagna av sina egna tankar. När jag når bilvägen blir jag utan att tänka lite irriterad. Bruset som stör mig mest i kontrasten mot skogspromenaden alldeles nyss. Dock dröjer det inte längre tills det tystnar och jag är återigen bortom bilvägen. Börjar närma mig samhället återigen och jag känner mig nöjd med promenaden 6,5 km senare. Egentid av kvalité. Man blir varse om saker. När hade du en bra egentid senast utan tidspress?

 

Lugn dag som blandats mellan regn och solsken, leende, trötthet, pigghet, telefonsamtal och beställningar av olika slag. Hör fallet med arbetaren som på pappersbruket i Munksjö föll igenom ett cisterntak och ner i princip frätande syra. Fallets togs upp för att nu två år senare fria både företag och produktionschef från ansvar för händelsen. Oavsett vad som är rätt eller inte så är det verkligen tragiskt att arbetsolyckor sker fortfarande av dessa slag. Både för företag mest av allt för familjen.

 

Klart man vill ha någon slags upprättelse. Summan av det är att ta inga onödiga risker oavsett var du jobbar och lev livet nu för du vet aldrig när din sista dag kommer. En annan nyhet att 120 kilo kokain gömts under ett hus är rätt roande i sig. Både att det är värt så sjukt mycket pengar och ett ganska smart ställe faktiskt att gömma dem på. 100 miljoner beräknas det att vara värt på marknanden. Tänk vad mycket man kan bli lycklig över med 100 miljoner på kontot, eller mest troligen i cash. Rekordet på kokain-beslag i Sverige var i göteborgs hamn 2006 då de beslagtog ett ton i en container. Bad boys and girls! Vad hade du gjort för 100 miljoner?

 

Ännu en solig förmiddag. Frukost och kaffe intagen.Nyheter som Lundsberg-nollningen och Sveriges sjukskrivningar är i fokus.Blir ännu en gång förvånad över att Lundsbergs-nollningen inte kommer att ses som misshandel när det brände en elev med ett strykjärn.Kan det inte bli tydligare än så? Med motivering att det inte var medvetet att skada honom.Vad gör man då med ett strykjärn tryckt mot ryggen? För att han var med på det eller för att han bad dem att göra det? Hm. Och nyheten om att trots "bra" åtgärder och tuffare tag mot sjukskrivningspersoner så har vi lika många sjukskrivna både korta och långtids och det har till och med ökat sedan valet 2008.Till svars säger de att det betyder inte att det blivit sämre för det? Klart det blivit det,för man får minskad rätt till rehabilitering.Det är ju i rätten till rehabilitering som lösningen otast ligger istället för att strama åt just där för att spara pengar.När ska vi börja investera i vård,skola och omsorg innan vi går på knäna i det här landet?

 

Ena stunden skrivtorka i flera veckor, andra stunden vet man inte vilket av ämnen man ska ta först. Regnet öser ner utanför, pannkaksbak och mystofflor på. Imorgon kör vi rekrytering med Stigens skolklasser på judoklubben. Lars och mig själv inräknad ska dra detta skepp iland. Vilket vi kommer att göra. Med bravur. Radion ljuder ofta sånna här disiga dagar och så även idag. Ämnen som är alltifrån pengar till Världens Barn till att förbjuda det såkallade svarta godispiporna för barn. Själva godisgrejen tycker jag är riktigt löjlig.

 

Anledningen till förbud är att man gör "reklam" för rökning och barn kommer att lättare börja röka sägs det. Tror man verkligen barn är så svaga mentalt så man måste skydda dem ifrån allting i världen? Det blir så överdrivet till slut. Nästan en diskrimenering också att man inte tror högre om barns intelligens eller kraft att tänka och agera själva. Sen när slutade man lita på sin egna styrka som förälder och samhälle att leda barn i rätt riktning? Lösningen ligger inte i att förbjuda allting som kan såkallat innebära en "risk" för att ta ett felsteg. Och om jag inte minns helt fel så är misstag till för att lära sig av. Tro på barnen, ge dem vägledning, uppmärksamhet och markera vad som är rätt och fel. Räkna inte med att "andra" i samhället ska sköta det åt dig.

 

 

 

En promenad. Tusen minnen. Platsen där man växte upp. Alla lekställen. Lekplatser som inte längre finns. Hockeyrinken som idéella själar kämpade med att få till varje år. Stigar. Cykelturer. Vurpor. Grusvägar.  Förälskelser. Gömställen. Upplevelser. Skratt. Gråt. Oändliga sommarlov. Havet. Vänner. Förebilder. Judo. Mor och farföräldrar. Varje bit har sin historia.

 

Ställen som var förbjudna, där man inte borde varit var man. Under bron där vattnet forsade fick vi vara ensamma. Alla skratt, adrenalinkickar av att springa, rädslan att påkommen när man gjorde bus. Allt speglas nu i annurlunda vinklar framför mina ögon. Ny generation. Vi står inte längre i fokus. Plötsligt är vi bland de "äldre" och prioriteras inte längre. Inte längre kvar i den trygga skolbubblan utan arbete arbete arbete. De unga är så små, var vi verkligen så små ungdomar när det begav sig?,funderar jag på längs vägen. Man tänker på var alla vi har tagit vägen. Ut i världen, utbildningar, familj och barn. Tiden flyger fram. Andra tider. Hårdare klimat i vardagen.

 

Saker som var fula ord och oacceptabelt beteende när vi var yngre är idag vardagsmat och värre saker kallar man nu varann. Det finns ingen hejd. Nedskräpning gör mig samtidigt  irriterad. Precis när jag tänker på det så ser jag en dumpad soffa nere i ån vid bron. Alla är upptagna av sig själva. Respekt och vänlighet är en bristvara. Framförallt respekt för äldre och naturen. Men för det ska man inte bli negativ.Det finns godhet trots exempel. Någon gång borde ju trenden vända till slut. Back to old habits. Man kan ju alltid hoppas. Karma. Det goda segrar så småningom. Så står det i mitt hjärta. Du är vad du visar andra.

Detta klipp behöver inga ord egentligen. För mig är små kattungar bland det mest försvarslösa djur jag vet som man ska bry sig om lika mycket som en människa. Dem har inte själva valt att råka illa ut. Man blir tårögd av det här klippet. Så fint gjort av honom.