En promenad. Tusen minnen. Platsen där man växte upp. Alla lekställen. Lekplatser som inte längre finns. Hockeyrinken som idéella själar kämpade med att få till varje år. Stigar. Cykelturer. Vurpor. Grusvägar. Förälskelser. Gömställen. Upplevelser. Skratt. Gråt. Oändliga sommarlov. Havet. Vänner. Förebilder. Judo. Mor och farföräldrar. Varje bit har sin historia.
Ställen som var förbjudna, där man inte borde varit var man. Under bron där vattnet forsade fick vi vara ensamma. Alla skratt, adrenalinkickar av att springa, rädslan att påkommen när man gjorde bus. Allt speglas nu i annurlunda vinklar framför mina ögon. Ny generation. Vi står inte längre i fokus. Plötsligt är vi bland de "äldre" och prioriteras inte längre. Inte längre kvar i den trygga skolbubblan utan arbete arbete arbete. De unga är så små, var vi verkligen så små ungdomar när det begav sig?,funderar jag på längs vägen. Man tänker på var alla vi har tagit vägen. Ut i världen, utbildningar, familj och barn. Tiden flyger fram. Andra tider. Hårdare klimat i vardagen.
Saker som var fula ord och oacceptabelt beteende när vi var yngre är idag vardagsmat och värre saker kallar man nu varann. Det finns ingen hejd. Nedskräpning gör mig samtidigt irriterad. Precis när jag tänker på det så ser jag en dumpad soffa nere i ån vid bron. Alla är upptagna av sig själva. Respekt och vänlighet är en bristvara. Framförallt respekt för äldre och naturen. Men för det ska man inte bli negativ.Det finns godhet trots exempel. Någon gång borde ju trenden vända till slut. Back to old habits. Man kan ju alltid hoppas. Karma. Det goda segrar så småningom. Så står det i mitt hjärta. Du är vad du visar andra.
Goda ord. Goda tankar. Goda handlingar.
