BorgHansen

Studenten. För mig var det redan åtta år sen nu.Tiden flyger. Med alla glada foton på sociala medier med lyckliga studenter gjorde det mig sugen på att gå igenom mina bilder jag sparat på hårdisken. Att sätta sig in i den tiden. Att se tillbaka med andra ögon. Att se vilka som fanns i mitt liv då och vem som finns i mitt liv nu. Vem som avvek och vem som stod kvar vid min sida.

 

Vad jag ville syssla med och vad mina drömmar var. Att slänga sig in i en ny verklighet som man får börja om från början i. Att slita hårt för att visa att man var bra arbetarmaterial. Som kanske till slut blev till min nackdel. Till den grad då sömn och kost inte prioriterades utan stressen. Det var så mycket som vi inte fick lära oss i skolan som skulle ha av stor betydelse nu efteråt. Men lika väl att jag hade en ny verklighet framför mig för åtta år sen, likaväl har jag det nu. Att lära mina gränser, att sikta på var jag vill vara dock med realistiska ögon. Att ta hand om mig själv och skapa förutsättningarna för att må bättre både psykiskt och fysikt. Att sikta dit som jag innerst inne själv vill och ingen annan. Att välja mina vänner med omsorg, inte för att de ska vara många utan hellre få men riktiga vänner. Som jag trivs med till 100%. Där man inte behöver vakta sin tunga eller trippa på tå för att vara till lags. Att få ge och ta och känna sig uppskattad på en lagom och realistisk nivå. Att dela sin vardag och hemligheter, sorg och skratt.

 

Livet är en lärdom och man lär sig hela tiden längs vägen.Det viktigaste just nu känns det som att man ska vara ärlig mot sig själv.För hur det än går så måste du faktiskt vara din egna bästa vän.

 

Idag fyller en av mina älskade barndomsvänner. Tiden bara rusar förbi. Känns som det var igår hela världen var en en lekplats som jag delade med dig. Gömställen, bus, cykeltutflykter, skrattattacker och ofta antingen med leriga eller blöta kläder till följd. Väntade ofta på dig tills klockan skulle bli fem då du äntligen fick gå hem och äta för att sedan kunna vara med mig. Ville också ha en dagmamma men pappa var ju hemma om dagarna då han jobbade natt så jag fick nöja mig med att vänta.

 

Dagar fyllda med spring hit och dit, jage, kurragömma, eller se på film. Bombardera kamerarullen med fula miner och målade ansikten. Barnkalas, hälsa på andra eller cykla upp till farmor för att hoppa i höet. Upp till borgen eller sitta under bron och gömma oss vid forsen. Det fanns så himla mycket, man hade fullt upp! Vi har känt varandra i alla fall sedan fem års ålder. Tagit följe till skolan och hålla ihop i vått och torrt genom åren. Stått upp för varandra när andra inte alltid var ens kompis. Sådant som jag aldrig kommer att glömma. Från denna tid och fram tills gymnasiet var vi nära vänner, sedan ebbade det ut mer och mer. Nya tider och nya vänner. Det är en naturlig del av livet. Tänk att du nu har tre underbara söta små barn och en vacker flickvän i ditt liv redan vid din 26 årsdag! Hoppas du får en underbar födelsedag och att vi stöter på varandra igen framöver. /Ellie från gatan ovanför.

 

 

Julafton.Så många härliga minnen. Inte för jag fått varken stora högar med presenter eller dyra prylar i mina dagar. Utan att få vakna av doften av nygrillad skinka, och en framdukad frukost med familjen. Varm julskinka, rödbetsallad, smörgåsar, hushållsost, Oboy samt tända ljus. Morgonrockfamiljen kring det runda bordet. Sådana ögonblick etsar sig fast och även om jag vaknar hemma i min egen lya så har jag ändå känslan med mig i minnet. Kommer ihåg pirret i magen, doften av granen och pyntandet dagen innan.

 

Längtan till Farmor och Farfar, Mormor och Morfar, övriga släkten kom och Kalle Anka. Nuförtiden är skaran glesare, hade gärna haft mina mor o farföräldrar runt mig kring denna högtid. Tryggheten bara att ha dem där, krama dem, samtala och skratta tillsammans. Berätta om vad som händer i mitt liv. Ett behov av deras kärlek har alltid funnits sedan barnsben. Julafton ska som givet firas med min familj men normen att det måste vara så för alla tycker jag inte. Vem vet du kanske inte alls har kontakt med din familj av olika anledningar åt båda hållen, barnen är inte alltid rebellerna. Det finns många föräldrar som inte varken förtjänar sina barn eller är ett bra föredöme. Så istället för att pina sig igenom julen så kan man hellre fira den med sina vänner man tycker om.

 

Något jag även tänker på är den dåliga julstressen den kan föra med sig hos andra. Att i panik inte vet vad man ska köpa i julklapp till sina barn eller till sin familj och vänner. Att alltid komma på den bästa julklappen eller kanske till och med den dyraste. Kanske ju dyrare present du köper så känner du att du kompenserar för att du jobbar mycket. Man måste ändå uppskatta att umgås med sin familj och kanske med sitt barn. Både gratis och nyttigt för båda parter. Något annat jag har svårt för är barn som får dyra presenter som tex en dyr dator, telefon eller andra liknande statusprylar. Visst barnen blir överlyckliga men vad lär det våra barn i slutändan? Att kanske inte se värdet i pengar eller arbetet du behöver göra för att få ihop kanske 5000 kr till en Iphone 5. Visst om man arbetar för det eller till och med sparar ihop en del egna pengar och man kanske hjälper dem på vägen dit. Men man ska vara försiktig med sådant tycker jag. Har haft många runt mig både på arbetsplats och i gymnasiet som fått allt de pekat på sedan barnsben och de är rätt lata och gör bara saker de måste göra för att föräldrarna tjatar på dem och kanske till och med måste muta dem.

 

Visst inte alla det stämmer på men det finns exempel. Men alla är olika och det vet jag mycket väl. Jag ser det fina i enkelheten och uppskattar min familj oavsett om jag så inte skulle få några julklappar alls. Hellre en familj bakom som älskar mig än en ytlig familjekontakt med dyra presenter som kompensation. Tillbaka till Julafton. Lugnet och familjetidens högtid. Att få slappna av, äta god mat (även om jag är extremt trött på julmat sedan år tillbaka pga julservering), koppla bort vardagen för en stund och bara njuta av och få skratta tillsammans. För trots allt är jag lyckligt lottad. Min familj är ovärderlig på så många vis och hoppas på så många jular till med dessa.God Jul och Gott Nytt År! Hur firar du din Jul?

 

En promenad. Tusen minnen. Platsen där man växte upp. Alla lekställen. Lekplatser som inte längre finns. Hockeyrinken som idéella själar kämpade med att få till varje år. Stigar. Cykelturer. Vurpor. Grusvägar.  Förälskelser. Gömställen. Upplevelser. Skratt. Gråt. Oändliga sommarlov. Havet. Vänner. Förebilder. Judo. Mor och farföräldrar. Varje bit har sin historia.

 

Ställen som var förbjudna, där man inte borde varit var man. Under bron där vattnet forsade fick vi vara ensamma. Alla skratt, adrenalinkickar av att springa, rädslan att påkommen när man gjorde bus. Allt speglas nu i annurlunda vinklar framför mina ögon. Ny generation. Vi står inte längre i fokus. Plötsligt är vi bland de "äldre" och prioriteras inte längre. Inte längre kvar i den trygga skolbubblan utan arbete arbete arbete. De unga är så små, var vi verkligen så små ungdomar när det begav sig?,funderar jag på längs vägen. Man tänker på var alla vi har tagit vägen. Ut i världen, utbildningar, familj och barn. Tiden flyger fram. Andra tider. Hårdare klimat i vardagen.

 

Saker som var fula ord och oacceptabelt beteende när vi var yngre är idag vardagsmat och värre saker kallar man nu varann. Det finns ingen hejd. Nedskräpning gör mig samtidigt  irriterad. Precis när jag tänker på det så ser jag en dumpad soffa nere i ån vid bron. Alla är upptagna av sig själva. Respekt och vänlighet är en bristvara. Framförallt respekt för äldre och naturen. Men för det ska man inte bli negativ.Det finns godhet trots exempel. Någon gång borde ju trenden vända till slut. Back to old habits. Man kan ju alltid hoppas. Karma. Det goda segrar så småningom. Så står det i mitt hjärta. Du är vad du visar andra.

Förr när man var liten var världen spännande och outforskad. Från det att man kunde gå tills man kunde cykla var en stor skillnad. När man lekte överallt. Skolgården, skogen, vid bron, cyklade den långa grusvägen, grusgropen och uppe vid kyrkan. Ofta cyklade vi själva tillsammans överallt och var helt slut när vi kom hem. Plockade blommor, bus mot någon surgubbes hus eller skickade roliga brev till varandras postlådor. Minns det som en rolig och fri tid utan varken mobiltelefoner eller förbjudna/farliga ställen. Man fick lära sig det själv var gränsen gick och att vara försiktig.

 

Nu när jag tittar på området där vi växte upp ser jag väldigt många platser som tidigare var helt öppna för oss, ingenbommat och med taggtråd. Tro inte det riktigt är samma för barn idag. Mer farligt, har mobiltelefoner och helst inte vistas ensamma på varken lekplatser eller andra offentliga platser. Risk för både lockelse och kidnappning eller utsättas för andra saker samt mobbing. Man hör så sjuka saker nu förtiden så man blir mörkrädd. Samma gäller även ens husdjur, tar dem, torteras, häller bensin, tänder på, släpar dem efter bilar eller hänger dem i en snara i trädet där den bor. Vad är det för sjukt beteende? Trodde inte det skulle gå till den respektlösa gränsen i samhället. Visst fanns det brott även förr men inte så extremt vad jag minns det. Hur var det när du var liten?

 

I tanken på midsommarfirande och traktoråkande i mina hemtrakter så började jag även tänka på våra skolavslutningar i tex folkets park.Sånger  som etsats sig fast i mitt huvud och var gång jag hör dem så fylls min tanke av sommar, skratt, känslan av det lockade blonda håret, sprallighet och glädjen över att det var sommarlov. Med det nya kläderna kände man sig som en prinsessa, att stå tätt intill sina vänner, och att smygtitta på sin crush i klassen. Låtar som "Idas sommarvisa", "Morning has broken" och "Nu grönskar det". Att se alla föräldrar och syskon stå och titta på oss med sina leenden och sina kameror med filmrulle på den tiden. Hade till och med en pjäs i lågstadiet, Klas klättermus.Har sett en del av den på senare tid och det är rätt kul att se, vissa svävar iväg totalt och vissa hör man knappt för det blir så blyga.Finns så mycket man kommer ihåg som ligger varmt om hjärtat och som man ska bevara i sitt minne.Vilket barndomsminne tänker du på just nu?

 

Riktig sommar förknippar jag med lupiner.Massor med vackra färger längs landsvägen som lyser upp landskapen.Dessa varianter av vitt, rosa, lila och blått.Vissa har dubbla färger vissa enkla.Oftast plockar jag med mig en bukett,till vänner familj eller bara till mig själv.Starka färger som dessa höjer upp humöret.Sommarblommor är underskattat och man borde ta sig tid till att beskåda dem mer i vardagen.Snabbt går det så är hösten och vintern tillbaka.Ta tillvara på ögonblicket.Vad får dig att tänka sommar?

 

                                         VS

 

Älskar: Att ta bra fotografier trots att jag är ny på hela den där kameravärlden som jag gör mig stirrig bara jag tänker på det.Men med fantasi och kreativitet kan man endå få till bra bilder.Även att få komma ut och fotografera själv är som terapi och man får umgås med sig själv i lugn och ro oftast utan folk runt omkring en.Jag tror att oavsett vad man har för intresse så måste man ta sig tid att faktiskt umgås med sig själv med på något vis.Att inte alltid behöva vara med vänner och full rulle liksom.För i slutändan är det hur du mår inombords som spelar mest roll när du möter andra människor som speglar den du är.

 

Saknar: För er som känner mig är jag en kattmänniska med ett stort hjärta för dessa djur.Att vår underbara katt Olivia  som vi hade i hela 15 år under min uppväxt gick bort i våras kan jag fortfarande inte riktigt ta till mig.Även att ett husdjur kan ta så mycket plats i ens vardag är också fascinerande.Allt vi gjorde så var hon med och tittade, konverserade eller tiggde efter vår uppmärksamhet.Enda sen hon var en liten kattunge har hon varit en del av vår familj och en av de mest speciella jag stött på.Hon tröstade en när man var ledsen, lekte, busade, gosade, kurrade, pratade och höll en sällskap var natt i sängen precis som en levande teddybjörn.Att se henne springa över den sommargröna gräsmattan gör att jag har svårt att hålla tårarna borta.Tack underbara katt för alla år och ditt namn är inristat i mitt hjärta för alltid.

 Tiden går fort.Närmare bestämt 6 år sen jag gick ur gymnasiet.Kan fortfarande minnas sommardoften, solen, den vita klänningen och champagneglaset i hand tidigt på morgonen. Förväntningarna vibrerade i luften när vi stod samlade i Margeretgärdeparken. Tänkte äntligen om och m igen.Att detta har vi kämpat för ända sedan barnsben, nu återstår det bara att fira.Tacktal högt och lågt under morgonen och diplom för hotell o restaurangs bästa elever för mig och Sandra.Signering av mössor och läraren uppe på katedern. Tror många av tjejerna på skolan kände press att bli bra på deras studentfoto eftersom jag aldrig sett så mycket brunkräm på ett och samma ställe någonsin.Tar en kik ut genom fönstret och nedanför är det fullt av släkt och vänner som tålmodigt står och kikar för att få en glimt av just deras student.Ut kom vi till slut med jubel och tog emot presenter runt halsen och plakat.Mamma tyckte det var roligt att ha mig som liten titta ut ur torktumlaren som passande studentfoto, vet inte riktigt om jag kan hålla med men unikt var det i alla fall.En åktur med mina tjejer blev det med sång, skrik, cider och galenskap en stund i stan.Sedan bar det av hem för middag uppe hos mamma.En stunds paus på gräsmattan satt vi sedan innan det var nya tag att dra sig ner mot stan, in i duschen, på med sminket och klänningen. Mot  Trädgårn där studenterna skulle avsluta kvällen.Kvällen led sedan mot sitt slut, tog på mig andra skor och tog en taxi hemåt.Dagen därpå var det Smögen som gällde för de flesta men inte för mig.Tyckte det räckte gott och väl med föregående kväll.Istället blev det en fika på strandpromenaden med goa vänner.Studenten för mig kopplades ihop också med en hel del andra saker.Att flytta hemifrån med dåvarande sambo, körkortet nyligen taget och mycket arbete då jag fick fyra timarbeten mm.Mycket som föll på plats och en ny fas inleddes i livet.Det jag saknade på min student var dock att både morfar, mormor och farmor inte kunde vara med och se mig gå ut, då dem inte längre finns på jorden bland oss sen ett tag tillbaka.Men jag är säker på att det endå deltog i spektaklet däruppifrån.Hur minns du din student och vad betydde den för dig?