BorgHansen

Elsparkcyklar skräpar ner på gatorna och Corona-pandemin (skräcken) har slagit oss med full kraft sedan jag senast gav mig på att nattblogga senast för 4 år sedan. Trots det har mycket annat också hänt sedan dess på gott och ont. Som både förändrat mig men också andra.

Men idag vilar främst framför mina ögon på att Afghanistans öde hamnat i mer osäkra händer, kyrkovalet och tjafset på Agenda kring skolvalsdebatten. En oviktig söndag i september. Medan jag zappar mellan serie och verklighet kan man ibland undra just vad som är vad. Vad galenskaperna slutar och var verkligheten börjar. Katten stirrar ut i genom det mörka fönstret i brist på annat. Följt av ett tappert försök till uppmärksamhet promenerandes över mitt tangentbord.

Man funderar på hur allting framöver kommer att bli, hur världen kommer att bli. Att inte bli matt och orkeslös samtidigt av tanken är en omöjlighet. Å andra sidan har jag inte alla världens problem och lösningar på mina axlar, även om det ibland känns som tyngden fortfarande utför sitt jobb. Inte för jag är en sådan enorm grubblare men jag tror att många känner samma hopplöshet inför det som mig stundvis.

Försöker distrahera mig genom att bli irriterad istället på det dagliga annonserna kring bantning och BMI på den kända nyhetssidan. "Tappade 50 kg - Nu är jag lyckligare än någonsin". Vi har tydligen inte kommit längre i debatten än så. Vad är egentligen att vara lycklig? Att vara smal och snygg? Eller vara lycklig på riktigt? Men vad är på riktigt? Finns det ett facit? Är man verkligen lycklig för det mesta när man har lyckats med det? Eller ska man vara nöjd om man är lycklig inimellan i det som kallas livet? Tror snarare att många människor är mer vilsna än någonsin. På grund av alla möjligheter, val, ideologier, normer, förutfattade meningar och vilka de har i sin omgivning på gott och ont.

En människa med hundra lager av tankar, erfarenheter, uppfattningar, reaktioner, traditioner, vanor, åsikter, val, misslyckanden, nöjdhet, kamper, självhat och självförverkligande. Allt i en och samma kropp samtidigt. Samtidigt ser omgivningen endast din egen boks framsida. Som du bär med hela ditt hjärta försiktigt i famnen runt omkring i världen bland dem som du tror vill dig väl eller i värsta fall bara illa. Samtidigt har vi samhällets system, riktlinjer och regler som inte tar hänsyn till allt i din bok utan endast fokuserar på det som är viktigast, utifrån samhällets driv och mål. När man egentligen borde se hela bokens innehåll för vad det är att se för att förstå dig på riktigt.

Mycket kan man fundera på en söndagnatt, här kommer några filosofiska frågeställningar du kan fundera vidare på innan du somnar:

-Hur många bilder finns det tagna totalt i världen någonsin?
-Vad skulle utomjordingar tycka om oss på jorden?
-Hur många av jordens befolkning skulle vilja arbeta som en fåraherde?
-Tänk om himlens stjärnor egentligen är stora kameror som spionerar på oss från universum?
-Hur många Truman-shows kan man få plats med i en och samma film?
-Hur många liter vatten finns det på jorden?
-Hur många ord har sagts totalt på jorden hittils?

Nåväl, vad är en kall söndagsnatt i september när man har dessa frågeställningar att roa sig med.

 

Denna dag känns som ett enormt svart hål i mitt bröst. Den borrar sig ner till den allra mest privata vrån av min själ. Där bara mina innersta tankar och känslor finns bevarade. Likt alla minnen och det mest värdefullaste man bär med sig på livets promenad. Där både styrka, förtvivlan och kärleken bor. Att det gör ont just där är ingen slump. För där finns även pappa. Tårarna måste få rinna när livet gör sig påmind. Eller när livets själsliga suck påminner om de älskade som lämnat. Själv vill jag just nu bara ha en sista av allt..

En sista Konversation som bara jag och du kunde ha
En sista Delad blick där vi visste precis vad den andra tänkte
En sista Fantasi-berättelse som vi pusslade ihop när vi var små
En sista Tävlingsresa med judogänget
En sista Hjälpas åt-grej
En sista Husvagnsommar
Ett sista Innerligt skratt
Ett sista Dåligt skämt
En sista Pappakram
En sista Sommarfika
En sista Delad middag
En sista Jul
En sista Midsommar
En sista Födelsedag
Ett sista Nyår
Ett sista Släktkalas
En sista Utlandsresa
En sista Down memory lane
En sista Spontan Utflykt
Ett sista Råd
En sista Tröst
Ett sista Djupt samtal

Men mest av allt Alla framtida minnen vi skulle få delat när du skulle få må bra igen på dina villkor.

Du skulle utan tveka bli berörd av detta inlägg som jag skriver just nu.
Tvekar inte för en sekund att du sitter och hjälper mig att hitta de rätta orden. 

Så många lager av dig i livets bok kommer alltid kommer följa med mig, tills den dagen vi ses igen. Då ska vi fortsätta där vi slutade. Innan du reste till en annan plats där du inte behöver lida mer. Vi Saknar Dig. Älskade Pappa ❤

När vaknade du idag?
Eftersom jag hade svårt för att sova inatt öppnade jag inte mina stora blå på riktigt förrän vid kl.12.00. Tur att det är lördag.

Vad åt du till frukost?
Hallonkvarg, knäckebröd, stort glas vatten och lite morotjuice.

Nämn fyra saker man kanske inte vet om just dig:
- Har en LP spelare och massor av blandade LP skivor
- Älskar att gå på loppis, hitta saker man kan göra om förbättra osv
- Har sjukt dålig/gränslös humor som inte alla skulle klara av
- Svart bälte i Judo   

Vad gällande ditt utseende är du mest och minst nöjd över?
Jag har faktiskt kommit över mina tidigare larviga nojjor. Jag är nöjd med med hur jag ser ut och lägger inte nån större vikt på att fundera på det. Lägg mer energi på vem du är som person.

Vad har du gjort idag?
Ätit frukost, kopp kaffe, pratat strunt med katten. Legat i soffan i morgonrocken och surfat på datorn. Lyssnat på LP skivor.

Vilken film såg du senast?
Hm. Det var nog Queen filmen. Den var sjukt bra men jag hade nog velat att dem vågade visa alla sidor av Freddie Mercurys liv och inte bara det som är "publikvänligt". Då blir det en biografi på riktigt. Nästa film jag skulle vilja se är såklart Elton Johns.

Är du besatt av någonting?
Besatt av judo sedan länge (trots ett längre träningsuppehåll). Nostalgi, humor, finns mycket.

Beskriv en perfekt dag:
En promenad vid havet/skogen eller utforska någonstans man tidigare inte varit. Vara med familj, pojkvän, Ebba, vänner.

Beskriv platsen du befinner dig på just nu:
Hemma i min mysiga 1:a på 45 kvadrat med min katt Ebba.

Vad lyssnar du på just nu?
LP skiva med någon random rock n roll/soul samlingsskiva.

Hur går du helst klädd?
Offentligt är det jeggings och någon passande topp. Hemma är det oftast någon lång sovtshirt, alternativt för årstiden tilläggs raggsockar och oversize morgonrock.

Är du morgon eller kvällsmänniska?
Har alltid varit en kvällsmänniska! Tidigare i restaurangbranschen fungerade detta fint.
Dock vid morgonarbete är jag sjukt trög att komma igång. Oftast är det mycket muttrande innan jag kommer utanför dörren. Ser det som jag har mina tonårsfasoner kvar. 

Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Svenska, Geografi och Samhällsfrågor.

Vad köpte du senast?
Förutom mat på ICA tror jag det var en ny tråkig kalender för 2020.

Vad har du i dina fickor?
Ofta har jag det mesta i min väska och där finns allt ifrån ett mini-apotek, näsdukar, plånbok, nycklar, vatten och en frukt.

Vilken är din favoritaffär?
Netto var min favorit tidigare men de var nu tvugna att stänga här i stan. Annars Orienthallen, Rusta eller loppisar.

Vilka smeknamn har du haft?
Ellie (vänner), NO/Enno (pappa), Rumpenstumpen som liten (mamma). 

Vilka är dina största svagheter?
Att jag är lat, lättdistraherad, är jag inte på humör är det svårt att få saker gjort. Det värsta jag vet är att vänta på folk. 

GLAD LÖRDAG PÅ ER OCH TA HAND OM ER DÄRUTE! 

Det du aldrig skulle kunna tänka dig att intresseras av blir plötsligt intressant. Det du tidigare var alldeles för rastlös för, finner du nu tiden att göra. Självinsikten förvirrar och förvånar dig. Sätten du alltid gjort saker på bryts plötsligt. Tvångsbeteenden är helt plötsligt lätta att sudda ut. Även om det är små detaljer. Framförallt att ständigt brottas med duktighetssyndromet är svårt.

Att sluta med saker som att exempelvis ursäkta sig som tjej, skratta nervöst så fort något blir obekvämt eller vara en problemfri individ som gör allting korrekt och riktigt. Att inte ta rollen som den ständiga problemlösaren, eller för den delen ge all sin energi för någon annans rampljus. Att inte slänga sig med ord som att en tjej är tuff för hon är med i en mansdominerad gemenskap. Att pojkflicka är någonting man är som tjej. Som alternativ för att istället se henne som en människa och individ som delar ett intresse med andra. Att skilja på flickor och pojkar finner jag otroligt omodernt. Samma med könbindande uttalanden känns lite väl gammalt för vår tid. Exempelvis att påpeka i nyheter om någon kvinna blivit vd, att hon är en kvinna i en styrelse med resterande män..? Som att man vill påpeka att hon verkligen inte får bestämma egentligen i ett sådant sällskap så hon ska inte malla upp sig över att hon fick jobbet..? Jag vill att istället för att vi endast finner oss i fördomar, uppmanas till samtal och få ärliga svar av varandra. Att ifrågasätta vårt inlärda beteende är otroligt viktigt och lärorikt. Något vi alla borde prova på.

Tidigare fanns det inga gränser i mitt liv. Allt som var roligt det gjorde man. Och allra helst allting samtidigt. Ett dygn räckte inte till för alla aktiviteter. Att det sedan resulterade i ett hyperaktiv stress som förde mig till avgrunden var inget jag räknade med. Respekt och självinsikt gentemot mig själv fanns inte på kartan. Den delen av mig själv fick otacksamt stå bredvid tåget och titta på. Endast ett fåtal i min närhet försökte bromsa mig. Men jag såg det inte. Fick jag inte göra allt som jag tänkt mig blev jag otroligt frustrerad, förbannad, ledsen. Tills jag kraschade vårdslöst tillbaka i verkligheten. Där man fick börja om med ALLT från ruta ett. Man hade tidigare inga gränser för hur mycket energi något/någon skulle ta ifrån en för att man ändå skulle ses som en god person. Att du visar att du ställer upp är fint MEN gör det bara för dem du håller nära först och främst eller det du brinner för. För i något slags invecklat beteende visar du vad du själv uppskattar. Just i den stunden när du ger någon en bit av dig själv. Kan vara en kram, din tid, omtanke eller en hjälpande hand när allt rasar. Bara när allting har rasat visar det sig vem som verkligen vill vara din vän och ditt stöd.

Att dessutom inte förrän runt 28 års ålder inse att jag inte tänkte bli trampad på i olika sammanhang ser jag som en lång tid. Att bli tagen på allvar trots att det kan bli obekvämt. Trots att man är kvinna. Tills man blev självisk i meningen att man börja respektera sig själv och sitt eget värde. Att inse att du inte kommer få någon guldstjärna som årets medborgare bara för att du vänder ut och in på dig själv. Att du inte alls behöver vara den som din omgivning vill att du ska vara. Bara att få vara sig själv är så otroligt viktigt. Att stå för det man är och det man tror på även i sociala sammanhang eller där andra inte håller med dig.

Idag är jag glad för att jag har förmåga att känna empati, skratta, gråta, ifrågasätta och stå upp för människor. Att veta om mina styrkor gentemot mina svagheter. Att kunna läsa av min omgivning, se de som inte alltid blir sedda. Min judohobby, respekten för mig själv och min tid, min familj och värdefulla vänner jag har i mitt liv. Att veta att man kan förändras både positivt och negativt med tiden och att man aldrig kommer sluta att utforska livet. Att omfamna nya vändningar till positiva möjligheter. Att mitt liv är värdefullt och bra som det är oavsett i jämförelse till norm och prestationssamhälle.

                                                                                                                                                          Var dig själv och var stolt! /E